Från och med den första april 2020 ska brottsbekämpande myndigheter få använda sig av trojaner, spionprogram och andra tekniska hjälpmedel i syfte att jaga grova brottslingar. Mer specifikt ska Polismyndigheten, Säpo och likvärdiga instanser få tillåtelse att läsa av sms, e-postmeddelanden samt tjuvlyssna på direktsamtal.
Förslaget godkändes av alla politiska partier förutom Vänsterpartiet och två politiska vildar, dvs. Leila Ali-Elmi (fd. MP) samt Amineh Kakabaveh (fd. V). För att sammanfatta läget vann ja-sidan med 286 röster mot 26, så det var knappast tal om någon nagelbitare.
Nytillskottet, Lagen om hemlig dataavläsning, kompletterar LEK, eller Lagen om Elektronisk kommunikation. LEK tvingar svenska operatörer, såsom Tele 2 och Telia, att lagra alla kunders webbhistorik i minst 10 månader. Och om Polismyndigheten eller någon likvärdig instans är sugna på att ta sig en titt måste operatörerna lämna över precis allt. Det spelar ingen roll huruvida kunden är misstänkt för ett brott eller inte – operatörerna måste alltid lyda.
Medan LEK kan liknas vid en bred slägga fångar upp precis alla; både kriminella och laglydiga, ska Lagen om hemlig dataavläsning fungera som ett spetsigt verktyg som enbart grovt kriminella får smaka på.
Likt många andra övervakningslagar kan även Lagen om hemlig dataavläsning missbrukas. Yrkeskriminella kommer med stor sannolikhet kassera beslagtagna telefoner, laptops samt surfplattor, och som en konsekvens av det kan lagen bli fullständigt tandlös.
Ipred-lagen skulle inte nyttjas för att jaga en hel ungdomsgeneration, men vad blev resultatet? Upphovsrättstrollen är mer aktiva än någonsin. LEK skulle ge brottsbekämpande myndigheter bättre förutsättningar att jaga yrkeskriminella, men inte heller det lyckades då majoriteten av dem använder sig av anonymitetstjänster och/eller krypterade appar.
Summan av kardemumman; Ipred-lagen missbrukas av copyrighttroll, LEK är fullkomligt tandlös och Lagen om hemlig dataavläsning kan även den visa sig vara en ineffektiv rackare. Vi ger våra myndigheter stora friheter på nätet, och vad får vi för det? Inte mycket – skulle jag säga.